JavaScript is disabled in your web browser or browser is too old to support JavaScript. Today almost all web pages contain JavaScript, a scripting programming language that runs on visitor's web browser. It makes web pages functional for specific purposes and if disabled for some reason, the content or the functionality of the web page can be limited or unavailable.
Vieraskieliset / på-svenska

Till mors minne

Vieraskieliset / på-svenska
4.11.2022 7.00

Juttua muokattu:

2.11. 08:41
2022110208413220221104070000

Rit­va Löp­pö­nenÖver­sät­t­ning: Hei­di Löp­pö­nen

Tii­na Hon­ka­nen från Da­lar­na har för­lo­rat en kär män­nis­ka. Eg­na mo­dern var sam­ti­digt en nära vän och en som bad för al­la and­ra män­nis­kor. I sina kväl­ls­bö­ner min­des mo­dern även barn­bar­nens kam­per.

Ir­ja-mo­dern hade re­dan ti­di­ga­re ins­juk­nat i can­cer men fick ge­nom lyc­ka­de be­hand­lin­gar yt­ter­li­ga­re flera lev­nad­sår. Des­sa år var goda och vik­ti­ga för Hon­ka­nen. De pro­me­ne­ra­de och fjäl­l­vand­ra­de til­l­sam­mans.

Vi de­la­de va­rand­ras gläd­je och sorg. Mam­ma var ett så här­ligt stöd i vår stora fa­miljs oli­ka ske­den. Jag lev­de på nå­got sätt ful­lt ut un­der des­sa år, besk­ri­ver Tii­na.

Mo­derns sjuk­dom kom til­l­ba­ka och det fram­gick att bö­ner­na hos de när­mas­te in­te räck­te läng­re utan Ir­ja-mo­derns da­gar blev till än­da, i Guds räk­ning.

Re­dan ett hal­vår före mam­mas bort­gång så bör­ja­de ti­den för avs­ked. Un­der den ti­den slu­ka­de jag mam­mans när­va­ro, vär­me och kär­lek. Jag lär­de mig med hjälp av mam­ma att baka mor­mors färs­ka lim­por, be­rät­tar Hon­ka­nen.

Hon be­rät­tar hur hon kän­ner av mo­derns kär­lek fort­fa­ran­de un­der bak­nin­gen.

Jag var un­der flera år med på mam­mas lä­kar­be­sök och fick på nära håll föl­ja hur ler­hyd­dan bör­ja­de ri­vas. Det var tungt att se hen­nes smär­tor. Jag för­sök­te hjäl­pa till, mas­se­ra och vara med i me­di­cin­han­te­rin­gen til­l­sam­mans med pal­li­a­ti­va te­a­met.

Ir­ja-mo­dern fick vara hem­ma till slu­tet där den stora fa­mil­jen fick fin­nas vid hen­nes sida.

Vi sjöng si­ons sån­ger för mam­ma. ”Det fin­ns ett him­melskt hem för mig”, var mam­mas fa­vo­rit­sång, min­ns Hon­ka­nen.

Hon be­rät­tar att up­p­le­vel­ser­na i li­vets sluts­ke­de var myc­ket be­rö­ran­de och väl­di­ga vär­de­ful­la.

Jag har be­va­rat al­lt det­ta i mitt in­re. Mam­ma är den vack­ras­te än­geln, besk­ri­ver Tii­na. Mam­ma sis­ta ord var ”Guds frid”.

Hon­ka­nen be­rät­tar att var­je fas i dö­dens när­het är en vik­tig del av sor­ge­ar­be­tet. Hon min­ns beg­rav­nings­för­be­re­del­ser­na:

Mam­ma var starkt med i al­la de­lar på beg­rav­nin­gen. Det var ju mam­ma som hade ploc­kat hjort­ro­nen till tår­tor­na. Vi ba­ka­de mun­kar och tant Han­nas små­ka­kor med mam­mas re­cept.

Hon­ka­nen på­ta­lar att bloms­ter­de­ko­ra­ti­o­ner­na på­min­de om de mån­ga fes­ter som mo­dern hade anord­nat för dem.

Det kän­des som att mam­ma var glad åt att ett barn­barn gjor­de bät­t­ring, vil­ket sked­de da­gen in­nan beg­rav­nin­gen. Den him­mels­ke Fa­dern hade hört mor­mors bö­ner.

Kom­po­ne­ran­det av bloms­te­rup­p­sät­t­nin­gen up­p­lev­de Hon­ka­nen som en del i sor­ge­ar­be­tet:

Jag vil­le själv ar­ran­ge­ra en bloms­te­rup­p­sät­t­ning för mam­ma. Jag vil­le att det­ta skul­le be­rät­ta om ett lyck­ligt liv. Var­je blom­ma sat­te jag dit med kär­lek.

Ba­kom lig­ger en an­nor­lun­da, sorg­lig som­mar. Spår ef­ter mo­dern fin­ns i bar­nens hem med al­la hen­nes hant­verk. Min­nen av des­sa skick­li­ga hän­der fin­ns även i flera and­ra hem.

Hon­ka­nen kons­ta­te­rar att hen­nes mam­ma hade en fö­run­der­lig för­må­ga att läg­ga mär­ke till al­la män­nis­kor. Kär­lek och vär­me räck­te till al­la bar­nen och även till mo­derns mån­ga vän­ner.

Jag har up­p­levt li­vet och dö­den så starkt den sis­ta ti­den. Det här lil­la bar­net i mig har ald­rig fått träf­fa sin mor­mor men jag kom­mer att be­rät­ta om him­len och om den kära män­nis­kan där. Jag har mån­ga gån­ger sak­nat mam­mas stöd un­der gra­vi­di­te­ten men på nå­got märk­ligt sätt har det fun­nits stun­der, där jag kän­ner att mam­mas när­va­ro bär mig.

Det lyck­li­gas­te är att tän­ka att vi en gång kom­mer att träf­fas. Vi har en un­der­bar för­hop­p­ning om åter­seen­de. Då får vi til­l­sam­mans sjun­ga mam­mas fa­vo­rit­sång: ”Där klin­gar Lam­mets nya psalm och jag får sjun­ga med äng­lar­nas skara”.