Mar­ja Pel­ko­nen asuu Haa­pa­ran­nan Ma­rie­lun­dis­sa. Kak­sois­kan­sa­lai­suus on hä­nel­le tut­tu kä­si­te.

– Al­ku­jaan ta­pa­sim­me Al­pon kans­sa Reis­jär­ven lei­ril­lä. Me­nim­me nai­mi­siin Gö­te­bor­gis­sa. Pie­nen pie­ni noin kym­me­nen hen­gen läm­min­hen­ki­nen ko­ti­sii­o­ni on jää­nyt mie­leen, Mar­ja ker­too.

​Kuu­den vuo­den Suo­mes­sa asu­mi­sen jäl­keen Pel­ko­set pää­tyi­vät Haa­pa­ran­nal­le. Ma­rie­lun­dis­ta löy­tyi so­pi­va talo lä­hel­tä luon­toa, lap­sil­la oli kou­luun ly­hyt kä­ve­ly­mat­ka. Muut­to­vir­ta Ete­lä-Ruo­ti­sis­ta oli tuo­nut Haa­pa­ran­nal­le tut­tu­ja us­ko­vai­sia per­hei­tä, jo­ten sin­ne oli sen­kin vuok­si help­po ko­tiu­tua.

Us­ko­vai­si­na sa­maa kan­saa

Us­ko­vais­ten vä­lil­lä Suo­men ja Ruot­sin vä­li­nen raja ei mer­kit­se mi­tään. Haa­pa­ran­ta­lai­set, noin sata jä­sen­tä, kuu­lu­vat Tor­ni­on rau­ha­nyh­dis­tyk­seen. Rau­ha­nyh­dis­tyk­sen väki on tul­lut Mar­jal­le tu­tuk­si ja rak­kaak­si. Haa­pa­ran­nal­la on oma om­pe­lu­seu­ra­toi­min­ta sekä py­hä­kou­lu­pii­ri, mut­ta muu­ten toi­min­ta on Tor­ni­on kans­sa yh­teis­tä.

– Sa­mal­la ta­val­la olem­me kai­kes­sa mu­ka­na, en koe mi­ten­kään, et­tä oli­sim­me jo­ten­kin eri­lai­sia. Ker­ran kuu­kau­des­sa kään­ne­tään seu­ra­pu­he myös ruot­sik­si. Tämä on tär­ke­ää lä­he­tys­työ­tä. Mo­net haa­pa­ran­ta­lai­set ovat mai­nin­neet kuun­te­le­van­sa nämä seu­rat ra­di­os­ta, Mar­ja sa­noo.

Ai­noa vai­kea asia on Mar­jan mie­les­tä ai­ka­e­ro. Esi­mer­kik­si sun­nun­tai-il­lan seu­rat al­ka­vat Tor­ni­on rau­ha­nyh­dis­tyk­sel­lä jo kol­mel­ta Ruot­sin ai­kaa.

Mar­ja ker­too, et­tä he osal­lis­tu­vat kir­kon toi­min­taan käy­mäl­lä muun mu­as­sa ju­ma­lan­pal­ve­luk­sis­sa.

Ruot­sa­lai­set ovat ava­ra­kat­sei­sia

Pel­kos­ten lap­sis­ta kak­si on syn­ty­nyt Suo­mes­sa, seit­se­män Ruot­sis­sa. Lap­set ovat kak­si­kie­li­siä – he ovat käy­neet Ma­rie­lun­din kou­lun, joka on kak­si­kie­li­nen. Lap­sis­ta osa asuu Suo­mes­sa, osa Ruot­sis­sa.

– Käy­tän­nön elä­mäs­sä pär­jään ruot­sil­la, tun­ne­kie­li on suo­mi. Ko­to­na pu­hum­me myös ai­na suo­mea. Lap­sen­lap­set pu­hu­vat ruot­sia, lap­set­han op­pi­vat no­pe­as­ti. Ruot­sa­lai­nen on aut­ta­vai­nen, jos ei osaa kiel­tä, hän aut­taa. En ole kos­kaan koh­dan­nut ival­li­suut­ta, et­tä pu­hun has­sus­ti, Mar­ja to­te­aa.

Mar­jan mie­les­tä ruot­sa­lai­set ovat spon­taa­ne­ja ja ulos­päin suun­tau­tu­nei­ta. Ruot­sa­lai­sil­la ei ole myös­kään en­nak­ko­luu­lo­ja us­ko­vai­sia koh­taan, he hy­väk­sy­vät kai­ken­lai­set ih­mi­set. Osa­syy­nä on var­mas­ti myös se, et­tä Ruot­sis­sa on ol­lut pit­kään maa­han­muut­ta­jia.

– Esi­mer­kik­si työs­ken­nel­les­sä­ni ho­tel­li­sii­vouk­ses­sa Ete­lä-Ruot­sis­sa oli työ­ka­ve­rei­na­ni jo sil­loin, 40 vuot­ta sit­ten viit­tä eri kan­sa­lai­suut­ta, Mar­ja muis­te­lee.

Ruot­si on ko­ti­maa

Ka­la­jo­el­la syn­ty­neel­le ja kas­va­neel­le Mar­ja Pel­ko­sel­le Suo­mi on ra­kas isän­maa, jos­sa hä­nel­lä on juu­ret.

– Ruot­siin­kin on omat juu­ret kas­va­mas­sa. Ih­mi­nen ei voi ol­la juu­re­ton. Olem­me kah­den maan kan­sa­lai­sia, olen­kin huu­mo­ril­la sa­no­nut, et­tä olem­me niin kuin ”poh­jois­maa­lai­sia”. Vä­lil­lä tu­lee ”Suo­mi-Ruot­si-maa­ot­te­lui­ta”. To­si­a­si­as­sa pa­rem­paa maa­ta ei voi ni­me­tä; maat ovat kui­ten­kin ai­ka eri­lai­sia. Yk­si asia on hyvä Ruot­sis­sa, toi­nen Suo­mes­sa. Olem­me so­peu­tu­neet ruot­sa­lai­seen yh­teis­kun­taan, ko­em­me sen ko­ti­maak­si. Tär­kein­tä on se, et­tä ih­mi­nen te­kee työ­tä se maan hy­väk­si, jos­sa asuu, Mar­ja pai­not­taa.

Su­vi­seu­rat ovat suu­ri ta­pah­tu­ma. Mar­ja on työs­ken­nel­lyt tal­koo­ruo­kai­lus­sa ja toi­mii lip­pu­vas­taa­va­na mie­hen­sä kans­sa seu­ro­jen ajan. Pel­ko­sil­la­kin on ma­joi­tus­vie­rai­ta talo täyn­nä.

– Myös Haa­pa­ran­nan pai­kal­lis­leh­des­sä oli ter­ve­tu­lo­toi­vo­tus su­vi­seu­roi­hin. Tut­ta­vat ovat sa­no­neet tu­le­van­sa käy­mään tääl­lä sekä kuun­te­le­van­sa ke­sä­seu­ra­ra­di­o­ta, Mar­ja sa­noo.

Fin­land är fos­ter­land, Sve­ri­ge hem­land

Mar­ja Pel­ko­nen bor i Ma­rie­lund i Ha­pa­ran­da. Att vara både finsk och svensk med­bor­ga­re är na­tur­ligt för hen­ne.

– Jag träf­fa­de min man på en lä­ger i Reis­jär­vi och vi gif­te oss i sen Gö­te­borg. Hon min­ns väl den ca. 10 per­so­ners varmh­jär­ti­ge hem­ma­si­on.

Fa­mil­jen Pel­ko­nen flyt­ta­de till Ha­pa­ran­da ef­ter sex år i Fin­land. Ett pas­san­de och na­tur­nä­ra hem hit­ta­des i Ma­rie­lund, där aven sko­lan var nära för bar­nen. Ef­ter­som även and­ra tro­en­de fa­mil­jer hade flyt­tat från söd­ra Sve­ri­ge till Ha­pa­ran­da, blev det lätt att bo­sät­ta sig.

Tron på­ver­kas in­te av na­ti­o­na­li­tet

Den na­ti­o­nel­la grän­sen har in­gen på­ver­kan för tro­en­de män­nis­kor i Ha­pa­ran­da­Tor­nio. Ha­pa­ran­da­bor­na, un­ge­fär 100 per­so­ner to­talt, in­går i Tor­ne­ås frids­fö­re­ning. Män­nis­kor av den frids­fö­re­nin­gen har bli­vit kär och be­kant för Mar­ja. även om det ar­ran­ge­ras eg­na sy­mö­ten och sön­dags­s­ko­lor i Ha­pa­ran­da, är all an­nan verk­sam­het ge­men­samt med Tor­neå.

– På sam­ma sätt är vi med i verk­sam­he­ten, jag kän­ner in­te att vi skul­le vara an­nor­lun­da på nå­got sätt. Mö­tesp­re­di­kan tol­kas en gång i må­na­den på svens­ka. Det­ta är vi­kitgt mis­si­on­sar­be­te. Flera ha­pa­ran­da­bor har sagt att de lys­s­nar de svensksp­rå­ki­ga mö­ten på ra­dio, Mar­ja sä­ger.

Tids­s­kil­l­na­den är den en­da svå­rig­he­ten en­ligt Mar­ja. Till exem­pel bör­jar sön­dags­mö­ten på Tor­ne­ås frids­fö­re­ning re­dan vid kloc­kan tre svensk tid.

Mar­ja be­rät­tar att de del­tar även i nor­ma­la gudt­jäns­ter med bar­nen.

Svens­kar är vid­syn­ta

Två av fa­mil­jens barn är föd­da i Fin­land och sju i Sve­ri­ge. Bar­nen är tvåsp­rå­ki­ga -vis­sa av dem har gått på den tvåsp­rå­ki­ga Ma­rie­lunds­s­ko­lan i Ha­pa­ran­da. Någ­ra av bar­nen bor i Fin­land och res­ten bor i Sve­ri­ge.

– Jag kla­rar mig med svens­kan i det var­dag­li­ga li­vet, käns­losp­rå­ket är fins­ka. Hem­ma pra­tar vi al­l­tid fins­ka. Barn­bar­nen ta­lar svens­ka; man lär sig snab­bt vid den ål­dern. Svens­kar­na är hjälp­sam­ma om man in­te kan språ­ket. Jag har ald­rig hört bit­t­ra ord av nå­gon att jag pra­tar med di­a­lekt, Mar­ja kons­ta­te­rar.

Svens­kar är en­ligt Mar­ja spon­ta­na och utåt­rik­ta­de. Svens­kar har ej hel­ler någ­ra för­do­mar mot tro­en­de, utan man ac­cep­te­rar oli­ka män­nis­kor som de är. En an­led­ning kan vara att det har fun­nits så myc­ket mig­ra­ti­on till Sve­ri­ge un­der de se­nas­te år­ti­on­den.

– Till exem­pel när jag job­ba­de som ho­tel­ls­tä­ders­ka i Gö­te­borg för 40 år se­dan, hade jag ar­bets­kam­ra­ter av fem oli­ka na­ti­o­na­li­te­ter, kom­mer Mar­ja ihåg.

Hem är i Sve­ri­ge

För Mar­ja Pel­ko­nen, som är född ochj up­p­vu­xen i Ka­la­jo­ki, är Fin­land en kär fos­ter­land där man har sina röt­ter.

– Man har även in­teg­re­rats i det svens­ka sam­häl­let, man kan in­te vara rot­lös. Vi är två län­ders med­bor­ga­re, jag har med hu­mor sagt att vi är som ”skan­di­na­ver”. Ib­land blir det ”Sve­ri­ge-Fin­land-land­kam­per”. Man kan in­te pås­tå att det ena lan­det skul­le bara ”bät­t­re” än det and­ra lan­det; län­der­na är gans­ka oli­ka. En sak kan vara bät­t­re i Sve­ri­ge och en an­nan i Fin­land. Vi har in­teg­re­rats i det svens­ka sam­häl­let och kän­ner att vårt hem är här i Sve­ri­ge. Vik­ti­gast är att man job­bar för det land där man bor, Mar­ja stry­ker.

De fins­ka söm­mar­mö­ten är en stor even­ge­mang. Mar­ja har job­bat i tal­ko­res­tau­ran­gen och som flag­gans­va­rig med sin man un­der mö­ten. Fa­mil­jen har ett ful­lt hus un­der som­mar­mö­ten.

– även lo­kal­tid­nin­gen i Ha­pa­ran­da hade en väl­komst­häls­ning till som­mar­mö­ten. Be­kan­ta har sagt att de kom­mer hit el­ler lys­s­nar mö­ten via ra­dio, Mar­ja sä­ger.

Kään­nös: Wal­ter Pel­ko­nen