Det stora Su­vi­seu­rat-täl­tet var fyl­ld till bräd­den på fre­dagsk­väl­len när det var dags för det tra­di­ti­o­nel­la an­fö­ran­det. Tack vare det mil­da väd­ret var det möj­ligt att sit­ta och lys­s­na även ute på mö­tes­fäl­tet.

”Men över al­lt det­ta skall ni ha kär­le­ken, det band som ger ful­l­kom­lig­het” (Kol. 3:14). Ur­po Luok­ka­la be­to­na­de i sitt an­fö­ran­de vik­ten av kär­lek mel­lan Guds barn. Den­na kär­lek är in­te från män­nis­kan utan från Gud och är en speg­ling av den him­mels­ka kär­le­ken.

Luok­ka­la rik­ta­de sitt an­fö­ran­de särs­kilt till un­ga åhö­ra­re. Han kons­ta­te­ra­de att det i da­gens mång­di­men­si­o­nel­la värld är yt­terst vik­tigt att kom­ma ihåg den öm­se­si­di­ga res­pek­ten och kär­le­ken som rå­der mel­lan Guds barn. In­te ens den som sur­far ano­nymt på nä­tet kan göm­ma sig från Guds blick.

Ett för­lå­tan­de och milt sin­ne

Luok­ka­la besk­rev Guds barns kär­lek med hjälp av Ordsp­råks­bo­ken: ”Det här­li­gas­te i män­nis­kan är hans barm­här­tig­het”. (Fri övers.) Med barm­här­tig­het av­ses ett för­lå­tan­de och milt sin­ne som gör att män­nis­kor mö­ter va­rand­ra med res­pekt och up­ps­kat­t­ning – de vi­sar kär­lek till sin näs­ta.

– Kom­mer vi ihåg att fråga den som tam­pas med svå­rig­he­ter om vi kan hjäl­pa hen­ne? frå­ga­de Luok­ka­la.

Han på­min­de att Kris­ti kär­lek som be­to­nas i Bi­beln rå­der oss att hjäl­pa våra näs­ta.

Vi är lika myc­ket vär­da

Vik­ten av res­pekt gen­te­mot al­la män­nis­kor lyfts fram både i det dub­b­la kär­leks­bu­det och i Pau­lus ro­marb­rev: ”Håll fred med al­la män­nis­kor så långt det är möj­ligt och kom­mer an på er.” (Rom. 12:18)

– In­för Gud är vi al­la lika myc­ket vär­da, på­pe­ka­de Luok­ka­la och råd­de os att när­ma våra näs­ta som gått vil­se med ett öp­pet sin­ne. ”Visa ho­nom till rät­ta, men gör det med ödm­juk­het”. (Gal 6:1)

över­sät­t­ning: Hen­rik Hur­tig

Bil­der: Su­vi­seu­rats bild­ser­vi­ce