I and­ra Kun­ga­bo­ken och i pro­fe­ten Je­sa­jas bok be­rät­tas om Juda kung His­kia, om hans re­ge­rings­tid och liv. Det texts­tyc­ke som un­der­söks ank­ny­ter till en si­tu­a­ti­on som rus­ka­de om hela li­vets grun­der för den un­ge kun­gen.

His­kia hade ins­juk­nat al­l­var­ligt. Vid sin sjuk­bädd fick han ett oms­ka­kan­de med­de­lan­de från pro­fe­ten: ”Så sä­ger Her­ren: Se om ditt hus. Du lig­ger för dö­den, du kom­mer in­te att över­le­va” (2 Kung 20:1).

Ac­has och Abas son His­kia var un­der Gam­la tes­ta­men­tets tid den tret­ton­de kun­gen i Juda rike. Han re­ge­ra­de det ju­dis­ka fol­ket un­der 29 år vid ti­den omk­ring 700 fKr. Bi­beln ger ett gott vit­t­nes­börd om His­kia: ”Han gjor­de det som var rätt i Her­rens ögon, al­l­de­les som hans fa­der Da­vid hade gjort” (2 Kung 18:3). I sam­ma ka­pi­tel fin­ns om­nämnt att His­kia avs­kaf­fa­de av­gu­dar­nas of­ferp­lat­ser. Han slog kop­pa­ror­men som Mose gjort i styc­ken, ef­ter­som den hade bli­vit ett yt­t­re tec­ken, en re­lik som is­ra­e­ler­na hade bör­jat brän­na of­fe­rel­dar till.

Det är int­res­sant att no­te­ra att His­kia ock­så om­nämns i Nya tes­ta­men­tet. Hans namn fin­ns i Jesu släkt­längd i in­led­nin­gen av Mat­teus evan­ge­lium.

In­för den yt­ters­ta frå­gan

Kung His­kia fick av Je­sa­ja tan­ke­väc­kan­de in­for­ma­ti­on om li­vets för­gäng­lig­het och om den an­nal­kan­de dö­den. Då vän­de han sig mot väg­gen i sin säng och bad högl­jutt till Gud om hjälp. Död­sån­gest och sjuk­domsp­lå­ga le­der var­je män­nis­ka till att bet­rak­ta sig själv in­för den yt­ters­ta frå­gan. I sin nöd fick den grå­tan­de kun­gen ett trös­tan­de svar. Gud sva­ra­de på ett sätt som en­dast få män­nis­kor har fått vara med om: Gå til­l­ba­ka och säg till His­kia, furs­ten över mitt folk: ”Så sä­ger Her­ren, din fa­der Da­vids Gud: Jag har hört din bön och sett dina tå­rar. Jag skall göra dig frisk igen – i över­mor­gon får du gå upp till Her­rens hus” (2 Kung 20:5).

Av Guds svar fram­går att His­kia hade beg­rå­tit sin död. Han var då för­mod­li­gen en­dast 39 år och hade en stark livs­vil­ja. Den al­l­var­ligt sjuke kun­gen fick up­p­le­va ett fö­run­der­ligt til­lf­risk­nan­de som sked­de un­der tre da­gar. Guds pro­fet Je­sa­ja an­vän­de ett yt­t­re sätt att til­lf­risk­na till det. Je­sa­ja lät häm­ta en fi­kon­ka­ka som la­des på det on­da stäl­let.

His­kia blev frisk och Gud lo­va­de ho­nom yt­ter­li­ga­re fem­ton år att leva. Kun­gen fick lik­som för­längd tid att leva och des­su­tom in­for­ma­ti­on om läng­den på ti­den, vil­ket är ovan­ligt. Al­ls­mäk­ti­ge Gud vi­sa­de sin kraft i bo­tan­det av His­kia och gav till och med ett fö­run­der­ligt tec­ken som be­vis på det: Han lät skug­gan på trap­pan gå til­l­ba­ka de tio steg som den re­dan ta­git ner­för Ac­has trap­por.

Det var ock­så Guds väl­sig­nel­se att His­kia ef­ter sitt til­lf­risk­nan­de fick en son, Ma­nas­se, som se­na­re ärv­de kun­ga­ti­teln.

Guds nåd bef­ri­ar

Je­sa­ja har i sin bok be­va­rat His­ki­sas gri­pan­de bön när dö­den stod in­för hans ögon: ”Som sva­lans gäl­la skri hörs min röst, som du­vans kla­gan­de läte. Grå­tan­de ser jag mot höj­den: Her­re, jag är hårt an­satt, grip in till min hjälp!” (Jes 38:14).

Un­der sin stora plåga fick His­kia up­p­le­va Guds be­nå­dan­de kär­lek. När han fick äga nå­den föd­des i hans hjär­ta tack­sam­het och stor gläd­je. Den bef­ri­a­de kun­gen ut­t­ryck­te det så här: ”Min bit­t­ra plåga blev mig till väl­sig­nel­se. Du sko­na­de mitt liv och räd­da­de mig från fö­rin­tel­sens avg­rund, du kas­ta­de al­la mina syn­der ba­kom dig” (Jes 38:18).

Hän­del­sen som kung His­ki­as för tu­sen­tals år se­dan up­p­lev­de om li­vets beg­räns­ning och dö­dens verk­lig­het är al­l­tid ak­tu­ell. Vi le­ver i en för­gäng­lig­he­tens värld och vaje män­nis­kas liv blir kor­ta­re för var­je stund. Pro­fe­tens up­p­ma­ning ”se om ditt hus” är be­rö­ran­de. De som går mot li­vets af­ton bru­kar ord­na upp tim­li­ga och arvs­mäs­si­ga frå­gor till de ef­ter­le­van­de. Det al­l­ra vik­ti­gas­te i att ”se om sitt hus” är evig­hetsf­rå­gor­na, tron som be­va­ras i ett gott sam­ve­te och dess gåva som är sjä­lens fräls­ning.

Guds barns hjär­tas vik­ti­gas­te bön är att få be­va­ras i tro i Si­ons kär­lek vid le­van­de och re­nan­de vat­ten­käl­lor. Till den som går kam­pens väg är apos­teln Pau­lus tal till lands­hö­ving Fe­lix fort­fa­ran­de oum­bär­ligt. Där be­kän­ner han att han til­l­hör den fö­rak­ta­de Guds för­sam­ling, sin tro på Guds ord och de dö­das up­ps­tån­del­se. Dä­ref­ter på­min­ner apos­teln om vik­ten av att vår­da den per­son­li­ga tron: ”Där­för strä­var ock­så jag ef­ter att al­l­tid ha ett gott sam­ve­te gen­te­mot Gud och män­nis­kor” (Apg 24:16)

Pent­ti Sau­lio över­sät­t­ning: T.A.

Teks­tis­sä kä­si­tel­lään seu­raa­vaa raa­ma­tun­koh­taa: 2 Kung 20:1–11

Jul­kais­tu Sii­o­nin Lä­he­tys­leh­des­sä 10/2015